Uppdatering om lite allt möjligt

Även fast allt sker väldigt långsamt här och man inte gör så mycket så känns det som att det hänt mycket olika saker de senaste dagarna.

Skolan
Onsdagen förra veckan skulle vi börja undervisa. Men när vi kom dit så var det en skolinspektör där, så plötsligt var det lärare där och dubbelt så många barn i min klass. Jag satte mig längst bak i klassrummet och iakttog. Läraren började prata om hudsjukdomar på engelska och jag tänkte förstår barnen verkligen vad hon säger? Dom förstår ju inte vad jag säger så dom kan inte förstå det här avancerade. Hon översatte det hon sa på engelska till dagbani dock, så att de skulle förstå. När hon hade pratat klart skrev hon upp frågor om det  hon just pratat om som de skulle besvara. De tog upp sina böcker och pennor och jag kände mig så dum, för här kom jag och tänkte lära dem alfabetet. Men så gick jag runt och kollade på vad de skrev och de kunde inte svara på frågorna och svaret stod till och med på tavlan. Jag kände att någonting inte stämde med den här situationen och jag hade rätt. Jag fick förklarat för mig av en som jobbar för Volunteering Solutions att lärarna knappt är där och när de väl är där så sitter de bara under ett träd och pratar med varandra. Nu när inspektören kom  var plötsligt alla lärarna där och alla barnen där och de visade upp en fejkbild av hur skolan faktiskt är. Jag hade inte ens förstått att de hade lärare eftersom det aldrig var någon där och de bara lämnat mig i ett klassrum utan någon förklaring eller hjälp.

Dagen efter var skolan stängd och på fredag var det lov för alla skolelever så då målade vi om skolan där de andra volontärerna arbetar.

Den här veckan har jag listat ut att de kan en del matte, de kan rabbla alfabetet men en del barn vet inte hur alla bokstäver uttalas. Så de kan knappt stava, jag sa L för att en utav pojkarna skulle skriva bokstaven i ett ord men han testade alla möjliga bokstäver förutom L. De här barnen går i årskurs 4 kan jag tillägga...

Jag tog med ett memory från Sverige som de tycker om att spela. 

Show
På måndagen var det också lov för eleverna men då var det en show på den andra skolan. Vi klädde oss i afrikanska kläder och det bjöds på en show med musik och dans. Det blev dock långtråkigt efter ett tag eftersom det för oss bara var samma typ av musik och dans. Självklart drog en av dansgrupperna upp oss alla för att dansa vilket var roligt! Men sedan tog de upp oss tjejer en och en för att skaka rumpa... När man gillar någons musik eller dans här i Ghana lägger man pengar på personens panna. Jag kände att någon lade pengar på min rumpa haha, så jag gjorde nog okej ifrån mig för att inte vara ghanian.

Begravning
Freds syster dog några dagar sedan så i onsdags var vi med på begravningen. Hade jag sett spektaklet utan att veta att det var en begravning hade jag aldrig kunnat gissa att det var det bortsett från en hel del svartklädda människor. Det var glad musik, en del stod och dansade och folk såg inte ledsna ut. Vi tyckte det kändes lite konstigt men här ser de på döden på ett annat sätt än hemma. Döden är sånt som händer och eftersom de är väldigt religiösa så finns det ett liv efter döden.

Flickskola 
Idag när jag vaknade gjorde jag mig redo för att åka till byn och ha lektion med barnen innan de skrev sina slutprov. Den här veckan är det slutet på terminen så alla elever har slutprov i alla ämnen. Men istället skjutsades vi till skolan där de andra volontärerna arbetar. Det är en flickskola och jag höll i en lektion med en av klasserna efter att de skrivit sitt prov för dagen. Jag hade en bok med en text de skulle läsa och uppgifter som hörde till. Så jag visste vad jag förväntades göra till skillnad från hur det är i skolan i byn.

Lärare i byns skola

Igår kväll fick jag veta att vi som är med i sommarprogrammet ska jobba på skolan i byn som vi besökte igår. Barnen i byn kommer jobba med samma saker som deras föräldrar när de blir äldre, vilket är jordbruk och liknande. Vi vill ändå att de ska gå till skolan och lära sig enkla grejer så som siffror, bokstäver och ord på engelska. Poängen är inte att sitta och ha långa lektioner med dem utan vi ska lära de enkla saker en stund och sen leka, sjunga och dansa så att de har roligt och blir motiverade att komma till skolan. Vi vill att de ska få någon form av utbildning men barnen och föräldrarna måste vilja det också. Om de kommer till skolan och tycker det är roligt kan det föras vidare och de kan inse att utbildning är viktigt.

De sa att vi bara skulle kolla på hur allt gick till idag och sen imorgon lära barnen saker. Men när vi gick in i det ena klassrummet lämnades jag där ensam. Så där stod jag med sju barn som var mellan åtta och tio år och visste inte alls vad de kunde eller vad jag skulle göra. Men jag  fick försöka göra det bästa av situationen. Jag började med att försöka lära mig barnens namn, de var dock rätt svåra! Men jag lär mig dem nog snart. Sedan frågade jag hur gamla de var och då gled vi in på siffror och det visade sig att de kunde räkna till 100. I alla fall några av dem, eftersom några ropade siffrorna jag visade med händerna, medan några andra inte sa något eller ropade fel siffra. När jag sedan ställde frågor till dem förstod de ingenting. Jag frågade "What do you want to do?" Då fick jag som svar "No" eller ögon som tittade frågande på mig. Det skulle vara en lärare eller någon med i klassrummet för att  översätta från engelska till dagbani (deras språk) men jag lämnades ju ensam. Jag hade inget material med mig, så som papper och penna så vi gick ut och lekte med de andra barnen istället. Till imorgon kan jag förbereda saker och lättare få en överblick av vad de kan och inte kan.

Det ska bli jätteroligt att försöka lära barnen saker men en otrolig utmaning eftersom jag inte gjort det tidigare och eftersom vi inte kan förstå varandra.

Här lekar vi tagare

Här hoppar vi hage som jag ritade upp i sanden. Även om de inte förstod allt vi sa när vi förklarade så var det enkelt att visa hur man gjorde. 

Om ni har tips på enkla spel eller lekar som man kan använda för att lära barnen saker så får ni gärna höra av er! Eller om ni vet några enkla lekar man kan leka för skojs skull.

This is Ghana, no pressure

Den här resan fick en fantastisk start, jag tappade min iphone i en taxi och ingen svarar när vi ringer till den. Bortsett från det och att det är sjukt varmt så har jag det jättebra här i Ghana. Vi är fyra personer som är med i sommarprogrammet (två killar från Spanien och en tjej från England). Sex volontärer var redan här (en tjej från USA, två killar från Spanien samt en tjej och två killar från Tyskland) och det har kommit ännu en tjej från Tyskland som inte är med i sommarprogrammet. Vi bor allihopa hos Freds familj. Fred är han som är ansvariga för organisationen här i Ghana. Det är lite oklart vad sommarprogrammet innebär, jag vet bara att det är under tre veckor men jag vet inte riktigt vad för volontärarbete vi kommer få göra. Allt är oklart i Ghana, och man vet aldrig vilken tid saker börjar. Frågar man vilken tid ska vi åka?  Får man som svar: Senare. Men som de säger, "This is Ghana, no pressure".

Skola för flickor
Idag besökte vi skolan där några av volontärerna jobbar. Det är en skola endast för flickor och de var så fina. De sjöng för att hälsa oss välkomna när vi kom in i deras klassrum och några av dem dansade och vi fick dansa med dem. Det var verkligen roligt att se hur en skola här kan se ut. En volontär håller i datorlektioner, han ska alltså lära dem om att använda datorer men det finns bara en dator så det är inte så lätt. Idag bad de honom att lära flickorna om virus men de vet inte ens vad Internet är. Så ja, som sagt, allt är lite oklart och ostrukturerat.

Traditionell by
Vi besökte även en liten by utanför Tamale. Först var vi tvungna att hälsa på deras ledare, en man som är drygt 80 år (de vet inte hans exakta ålder). Vi blev bjudna på något som kallades kolanöt och det var riktigt äckligt och smakade typ som Bäska (för er som vet hur det smakar ;) ). Han har så många barn att han inte vet hur många de är. Men för varje barnbarn som föds drar han ett streck på en vägg för att hålla räkningen. Jag vet, makes no sense eftersom han inte kan veta hur många barnbarn han har om han inte vet hur många barn han har. Men han har 60 st barnbarn så han kanske inte vet hur många barn han har för att han inte räknat dem.

Ledaren hade fyra fruar men en dog och en lämnade han tillbaka till hennes familj för att hon var för korkad tydligen...

De andra två bor i varsin sån här hydda. Hålet i marken är till för att tvätta sina privata delar innan hon går in till ledaren på kvällen. Där lägger hon sig på rygg och han "does his thing as a man"... Sedan går hon tillbaka till sin hydda. Så det finns ingen romantik över huvudtaget. Men det är olika i de olika delarna av Ghana. I andra delar, där de har andra kulturer i de traditionella byarna har kvinnan mer att säga till om, fler rättigheter.

Vi besökte byns skola som bestod av två små byggnader. Barnen blev jätteexalterade, speciellt när jag och en av spanjorerna ställde oss på händer och hjulade.

Vi får se vad för arbete som väntar! 

Hejsvejs så länge!

Nu åker jag till Ghana

Hejsan!

Imorgon åker jag iväg till Ghana för att volontärarbeta ännu en gång!

En vän fick mig att komma på idéen att ändra den här bloggen från att handla om mitt volontärarbete i Senegal till att handla om alla mina volontärarbeten. Inte för att jag har gjort mer än det i Senegal, men min plan är att det ska bli fler. Nu ska jag iväg till Ghana för att jobba i Tamale under tre veckor. Den här bloggen är alltså till för dig som vill få en inblick i det volontärarbete jag gör. Förhoppningsvis kommer den här bloggen att fortsätta berätta om fler volontärresor i framtiden. 

När jag åkte till Senegal åkte jag med organisationen Love Volunteers men den här gången åker jag med Volunteering Solutions. Jag hoppas att de är välorganiserade och har koll på läget, men jag vågar inte hoppas på för mycket efter att det var lite rörigt i Senegal. Jag vet inte alls hur tillgängligt wifi kommer att vara men jag ska försöka skriva så ofta som möjligt och berätta om hur det är. 

Hejsvejs så länge! 

Jag har blivit med fadderbarn!

Glada nyheter! Jag hade fel i början när jag berättade om barnhemmet. Ingen av bebisarna har en mamma men en del av dem har en pappa eller någon släkting som kan ta hand om dem. De som har en familj återvänder dit när de är ca 1 år gamla medan de som inte har någon förälder antingen blir adopterad eller hamnar på barnhem. Men de hittar oftast en familj till slut. Det finns en flicka som heter Ami som var här på barnhemmet men nu återvänt till sin pappa. Men pappan har inte mycket pengar så jag kommer att betala hennes skolgång så att hon får en chans att gå i skolan. Men eftersom hon bara är drygt ett år gammal så blir det inte aktuellt förrän om ca ett och ett halvt år. Jag är så glad över att jag inte bara varit här och arbetat utan också kan fortsätta hjälpa ett utav barnen när jag är tillbaka i Sverige.

Här är hon!

Semester i Senegal

Förra måndagen kom mamma och pappa hit till Senegal för att hälsa på i en vecka. Vi började i Dakar tre dagar och fortsatte sedan till vackra Niassam i Sine Saloum Delta och avslutade i turistiga Saly.

De var chockade över hur Dakar ser ut och hur människorna lever. Jag har vant mig vid allting här, så för mig är det jag ser inte konstigt men de tittade med stora ögon på hur livet tar sig fram för människorna här. Det går inte genom ord eller bilder att beskriva hur det är i Dakar utan det måste ses med egna ögon. Allt brus, människor och hur miljön ser ut, så fattigt och skräp och sopor som bara ligger överallt.

Jag är även vad vid priserna här nu, så mamma och pappa skrattar åt mig när jag prutar och vägrar gå med på att betala  500fcsa för mycket för taxibilar, vilket är 7kr...

Det är väldigt tröttsamt att vara vit här i Senegal. Alla män ska hälsa på mig, prata med mig och säga att de älskar mig bara för att jag är en vit tjej. Och de frågar ofta om jag är gift... Men det var ännu jobbigare att vara en vit familj som går omkring bland marknaderna. Alla drar i en, ska sälja, prata och tjata hela tiden och de ger sig aldrig även om man ignorerar dem.

Mamma och pappa har träffat min afrikanska familj, vilket var jätteroligt både för dem och för mig. Det var mycket värme och glada blev de när de fick svenska påskägg fyllda med godis!

Vi har besökt barnhemmet där jag jobbar, vi lekte med barnen och mamma och pappa fick även mata varsin bebis. Det var kul att de fick besöka och se var jag jobbar och även skönt för mig när mamma påminde mig om vilket fantastiskt jobb jag faktiskt gör för dessa bebisar, vilket jag kan glömma bort ibland. Jag undrar vad som händer med bebisarna när de är för gamla för det här barnhemmet. En del av dem har pappor och kommer då återvända till sina familjer men vissa barn har ingen och då blir de antingen adopterade eller hamnar på barnhem. Hur blir då framtiden för dem som hamnar på nästa barnhem? Nu när mamma och pappa varit här har jag fått en chans att tänka högt och bli påmind om hur dessa bebisars framtid kanske ser ut.

Vi har varit i Niassam, på ett underbart litet ställe längre ner i Senegal där vi bodde i en lerhydda (låter inte så fint haha, men det var det verkligen!). Det var som ett litet paradis med sjö runtom stället och fin utsikt. Vi åkte ut med båt i deltat och guiden plockade ostron som vi sedan stannade och grillade, det var riktigt gott!
I Niassam spenderade vi två dagar innan vi åkte vidare till Saly där vi tog det lugnt med sol och bad!

Min senegalesiska familj 

Barnhemmet

Jag prutar...

Duktiga kvinnor som arbetar hårt varje dag med att gräva efter salt.

Grillar ostron!

Vår båt vi åkte med genom mangrove-träsken

Vår söta lilla lerhydda!

Under natten sov jag med myggnät, trodde jag... jag måste ha fäktats med nätet under natten för när jag vaknade två-tre gånger under natten hade jag det inte över mig längre. Vilket resulterade i ca 15 myggbett på vardera arm... 

En dag i Dakar

Beth åkte hem 24e mars så då bodde jag ensam i rummet men i onsdags flyttade en tjej som heter Shena (från Belgien) in med mig. Hon volontärarbetade här för två år sedan och ville komma tillbaka och hälsa på. Hon hade planerat att stanna till 12 maj men hon kanske åker hem om ca en vecka. Tråkigt, för det är roligt med sällskap, menmen!

Tänkte visa er hur en arbetsdag här i Dakar kan se ut för mig!

Jag kliver upp klockan sju på morgonen och gör mig i ordning. Jag går till bussen ca 7.25 och det tar 5 minuter att ta sig till busshållplatsen. Vanligtvis passerar ca två av mina bussar för att de är så proppfulla och jag lyckas klämma mig in på den tredje. Men ibland har jag tur och kommer med den första bussen! Och så här kan det se ut när jag väntar på bussen:

En dag gick korna några centimeter från en man som stod bredvid mig, så jag blev lite skraj haha. Men de är snälla!

När jag kommer fram efter 20-30 minuter köper jag varm mjölk med socker här. Det låter inte så gott men jag lovar, det är det! 

 Och här köper jag min frukost, en baguette med ägg och majonnäs. 

Vilket jag får inrullad i tidningspapper

Jag börjar jobba kl halv nio i den här byggnaden. Det finns fler hus på gården där nunnorna och sjuksköterskorna som jobbar här bor i. 

Jag ska försöka ta en bättre bild men det är lite känsligt att ta upp kameran och fota saker på gatorna så jag försöker vara diskret med mobilen, vilket gör att bilderna inte alltid blir så bra.

På lunchrasten går jag antingen till havet, vilket jag och Beth gjorde på den här bilden. Men det är inte en strand så att man kan sola, utan man kan sitta där och ta det lugnt.

Eller så sätter jag mig här på gården på en bänk i skuggan under trädet eller i solen och äter min lunch. 

Jag slutar jobba ca halv sex, det beror på hur många volontärer som varit där på eftermiddagen och hjälpt till med att mata bebisarna, så ibland senare och ibland tidigare.

Folk kör bil lite som de vill här... Är det kö så varför ska man vänta bakom alla andra? Nej man kör innanför trottoaren och klämmer sig in före de andra längre fram i kön. Och oj, nu måste vi stanna i rondellen så att korna kan passera igenom. En del bilar skiter i att det är filer och kör med strecken i mitten av bilen. Blinkers har bara de fina bilarna hört talas om, annars är det tutan och visa med handen genom rutan som gäller.

Det här är huset som vår lägenhet är i men tyvärr är det inte lika glamoröst som det ser ut att vara för vi bor på bottenplanet och har därför ingen balkong eller terrass. 

Lägenheten är väldigt liten, så här ser den ut och den första dörren till vänster är mitt rum och den andra dörren är familjens sovrum. Utanför dörrarna är det en litet utrymme med en soffa, två fåtöljer och en tv. Det är där på golvet som vi äter maten. Sedan finns det en dörr som leder en utomhus. Där lagar min senegalesiska mamma mat (så det finns inget kök) och där finns "badrummet" med en toalett och en yta för att "duscha", alltså hälla kallt vatten över sig själv. Det finns även en kran för att hämta vatten till att spola, duscha, tvätta kläder m.m. 

Här är mitt rum (bilden är från när Beth fortfarande bodde här). 

Och här är hörnan med våra kläder och saker. 

När jag kommer hem behöver jag kanske tvätta lite kläder...

Sedan är det dags för middag! Vi sitter på golvet och äter, alla från samma fat och man har bara en gaffel eller sked att äta med. Vilket blir klurigt när det är något segt kött för då sitter jag där med min sked och försöker "skära", en gång råkade jag böja skaftet på skeden i princip 180 grader för att jag tryckte så hårt... 

Så här kan alltså en dag se ut för mig! Vissa kvällar hittar jag på något med de andra volontärerna men vi umgås mest under helgerna eftersom vi  inte hinner så mycket mer än att jobba på vardagarna. Har ni några frågor om någonting är det bara att fråga på!